En av miljörörelsens ikoner Lester Brown var nyligen på Sverigebesök. Det är fascinerande att se hur en person som fått fel så många gånger kan fortsätta att upprepa samma budskap. Redan 1974 kom han med sin första bok där han förutspådde livsmedelsbrist på global nivå. Det fanns inte en chans, menade denna agronom, att produktionen skulle kunna hänga med i samma takt som befolkningsutvecklingen. Sedan 1970-talet har han återkommit till samma budskap och han varit taktisk nog att göra sina utspel i samband med att livsmedelspriserna gjort tillfälliga hopp uppåt. År när priserna gått ner och produktionen tagit fart har han varit lite tystare.
Och fel har han fått. En tydlig fallstudie får man om man ser på hans förutsägelser om Kina från 1995. Då gav han ut boken Who will feed China?
Han menade att Kina skulle ha problem med att föda sin växande befolkning och bli allt mer beroende av livsmedelsimport. Exempelvis förutspådde han att nettoimporten av spannmål skulle uppgå till mellan 200 och 369 miljoner ton år 2030. En sådan gigantisk import skulle få drastiska effekter på världsmarknaden.
Ett stort problem såg han i att jordbruksmark exploaterades och i allt högre utsträckning används för industrier och vägar. Han menade också att Kina redan då (1995) nått så långt man kunde i jordbruksproduktivitet.
Hans föreställning om den höga jordbruksproduktiviteten inom det kinesiska lantbruket grundade sig på statistikfel. För att undvika beskattning underrapporterar de kinesiska bönderna hur stor areal de brukar. Den del av statistiken som handlar om producerad mängd håller dock högre kvalitet. Detta gjorde att det såg ut som att man redan på 1990-talet hade en hög avkastning per hektar. Detta faktum var väl känt bland insatta experter på området och det är märkligt att en agronom som Lester Brown skriver en hel bok om kinesiskt jordbruk utan att notera detta.
Lester Brown fick fel på punkt efter punkt och hans prognosförmåga verkar inte ha förbättrats med åren. Ser man på den relativt färska fallstudien om Kina så kan man konstatera att spannmålsproduktionen har ökat med 22 procent sedan 1991, vilket är mer än befolkningsökningen under samma period som stannade på 16 procent, se diagram.
Som framgår av diagrammet varierar spannmålsproduktionen kraftigt över tid. Till del beror det här på tillfälligheter som väder och vind. En starkare kraft är marknadskrafterna. När priserna stiger så ökar drivkrafterna och mer odlas. Det politiska ramverket har också stor betydelse. Det kinesiska arrendesystemet, där staten har den grundläggande äganderätten, försämrar viljan att göra långsiktiga investeringar i lantbruket. Från 2007 har arrendatorernas rättigheter förbättrats, vilket stimulerar produktionen.
Förutsägelserna om den kraftiga nettoimporten gällde 2030 så vi kan ännu inte säkert säga att han får fel. Men det är mycket troligt. Vi är halvägs i prognosperioden och Kina är fortfarande självförsörjande. Det förekommer både export och import av spannmål och beroende på år så är den ena strömmen starkare än den andra. Exempelvis var Kina en nettoexportör 2008 och en nettoimportör 2009. Ingen ko på isen med andra ord.
Också när man ser på utvecklingen för jordbruksmark så fick Lester Brown fel. Han menade att industrialisering och vägbyggen gjorde att allt mer av den odlade arealen skulle tas i bruk för andra syften än odling. Som noterats är de officiella arealuppskattningarna osäkra, men om man nu ska utgå från de siffror som finns så har den odlade arealen ökat med sex procent.
Det här är bara ett av alla exempel på hur Lester Brown fått fel. Men det hindrar inte att han fortsätter att vara en celebritet inom miljörörelsen. Många vill lyssna på hans allvarligt framförda budskap. Han har fått fina priser från bland andra Världsnaturfonden, FN och Kinas miljöfond. Han har fått ta emot den italienska presidentmedaljen och i Sverige Georg och Greta Borgströms pris från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin. Han har utsetts till hedersprofessor av den kinesiska vetenskapsakademin.
"
No comments:
Post a Comment