De flesta kan vara överens om att biologisk mångfald är ett viktigt värde. Förlust av biotoper och arter leder till en utarmning som begränsar våra framtida möjligheter. Men tyvärr verkar det vara en miljöpolitisk grundlag att miljöfaror tenderar att överdrivas. Överdrifter kan ge kortsiktiga vinster i mediesamhället, men långsiktigt undergrävs förtroendet.
År 1998 genomfördes en enkät bland USA:s 400 ledande biologer. Av dessa menade 70 procent att en femtedel av jordens arter skulle vara utrotade efter 30 år. En tredjedel av forskarna trodde att hälften av arterna skulle bli utrotade under samma tid. Vi kan fortfarande inte veta. Men vi är nästan halvvägs till 2028 och massutrotningen har inte slagit till än.
Nu visar det sig att en anledning till forskarnas felbedömning kan vara ett relativt enkelt mattefel. I en studie i Nature framgår det hur man i utrotningsmodeller har använt en metod som underskattar den yta som måste försvinna för att få bort en art. Eftersom vi långt ifrån känner till alla arter som finns så måste man hitta modeller för att skatta risken för utrotning.
Den traditionella metoden är att hitta ett samband mellan yta och arter, species-area relationship (SAR). Man söker av en successivt större del av en yta tills man hittar en art. Sedan använder man detta samband och säger att om vi skövlar motsvarande yta så försvinner en art i den här typen av biotop. Men det elementära som inte påpekats förrän nu är att den yta som krävs för att hitta den första individen i en art alltid är mindre än den yta som krävs för att hitta den sista (vilket krävs för utrotning). Forskarna bakom den nya studien menar att alla tidigare uppskattningen måste minskas med åtminstone en faktor 2,5.
Mer diskussion om detta finns här , här och här.
En lång diskussion om mätmetoder och faktiska utrotningssiffror finns här.
Biologisk mångfald är fortfarande en viktig fråga. Men ingen fråga vinner på överdrifter.
"
No comments:
Post a Comment