Alla skyller på att USA:s förre president George W Bush körde sönder de federala finanserna med skattesänkningar och ökade utgifter för krig i Afghanistan och Irak. Ett aktuellt exempel är DN:s Peter Wolodarski idag som skriver:
'Finanskrisen är självfallet en viktig orsak till att skulderna växer, men man kommer inte ifrån att Bush efterlämnade en ekonomi med permanenta underskott. Hans skattelättnader för de allra rikaste blev mycket dyra när de ackumulerades, förutom att de förstärkte en anmärkningsvärt skev inkomstfördelning.'Nyligen har ekonomen Tino Sanandaji vid Universitetet i Chicago redogjort för hur det förhåller sig med Bushs skattelättnader. De består av två delar. Den som berör 'de rika' (över 250 000 USD per år) ger lättnader som motsvarar 0,4 procent av BNP. Den andra delen för dem som tjänar under gränsen, och som Barack Obama aldrig ville upphäva, motsvarar 1,3 procent av BNP. Sammanlagt försämrade alltså Bush de federala finanserna med 1,7 procent av BNP.
Sett i ett långsiktigt perspektiv lyckades Bush ganska bra med underskottsbekämpningen. Han gjorde visserligen ett stabiliseringspolitiskt misstag när han efter maktövertagandet 2001 snabbt lät budgetunderskottet stiga till närmare fyra procent av BNP. Därefter gjorde han det omvända misstaget igen när han började med åtstramningspolitik just när ekonomin ändå gick mot en konjunkturnedgång, som genom olyckliga omständigheter övergick till en våldsam finanskris (se nedanstående diagram).
Dagens debatt struntar i stort sett i stabiliseringspolitiska subtiliteter. Det som nu gäller är att underskott alltid är förkastliga - även om det skulle råda en veritabel depression. Det amerikanska underskottet är nu ca 10 procent av BNP och beräknas av CBO till 6 procent per år det närmaste decenniet (före sparpaketet och den nya krisen). Ända tills jag tittade närmare på mitt gamla diagram ovan hade jag också uppfattningen att Bush lämnade efter sig ett ansenligt strukturellt budgetunderskott. Men detta underskott på ca 1,5 procent av BNP motsvarade enbart de (tidsbegränsade?) skattesänkningar som han genomförde.
Sannolikt trodde Bush att hans skattesänkningar skulle öka investeringarna, exporten jobbtillväxten och slutligen skatteintäkterna. Olyckligtvis var det bostadsinvesteringarna som ökade istället vilket dessutom inte skedde med hjälp av eget sparande utan genom framtubbade krediter, i synnerhet till insolventa låginkomsttagare och problempersoner.
Kameralt sett, vilket är dagens inneperspektiv, kan man inte klandra Bush på det sätt som nu ofta sker. Den skattesänkning för de rika som motsvarar 0,4 procent av BNP, som striden gällt, har ingen praktisk betydelse för att få bort budgetunderskottet. Dessutom brukar man räkna med att underskottet kan vara uppemot 3 procent av BNP långsiktigt eftersom en normal tillväxt då innebär att skuldens andel inte ökar.
Det egendomliga med dagens underskott i USA är att det inte tycks vara orsakat av Obamas krisåtgärder, som rimligtvis borde ha varit av tillfällig natur, utan av permanenta utgiftshöjningar. För att bekämpa underskottet ska det göras besparingar i redan pågående program istället för att man sätter stopp för de framtida utgiftsökningarna - eller hittar annan finansiering.
En idag politiskt omöjlig finansiering är att införa en federal moms på nivån 5 procent. Den har av Tax Policy Center beräknats ge ca 300 mdr USD. Det motsvarar ca 2 procent av BNP och skulle kunna vara ett alternativ till ett upphävande av Bushs båda skattesänkningar. Hur många nedgraderingar av kreditbetyget behövs innan republikanerna är mogna för en sådan reform?
Läs även andra bloggares åsikter om Bush, Obama, USA, skatter, budgetkris, budgetunderskott, skatt, moms, kreditbetyg, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se
No comments:
Post a Comment